Jaha, fick jag Aspergers nu eller?

Hösten 2015 fick jag träffa ett team bestående av en psykolog och en läkare. Första gången jag träffade dem satt vi tre runt ett bord i överläkarens rum. Jag fick berätta om mig själv och de citerade delar ur förundersökningen. Mycket repetition. Hade jag sagt så? Hade jag gjort så?
Det kändes som ett förhör. De dubbelkollade alla uppgifter som jag lämnat. Överläkaren tittade på mig under lugg med glasögonen nerdragna på nästippen. Hon bläddrade mellan utdrag från min BUPjournal och de journaler som den första psykologen skrivit.
Hon såg misstänksam ut. Jag tolkade. Jag försökte läsa hennes ansiktsuttryck. Det gick inte. Jag gillade inte henne.
Psykologen nickade bekymrat och klottrade på sitt papper. Hon var på min sida. Jag undrade om hon skulle göra en rättvis bedömning. Kunde hon verkligen bedöma om jag hade Aspergers eller om jag ”bara” hade ADD?! 
Jag var skeptisk.

Vi bestämde att vi skulle korta ner utredningstiden eftersom att jag var hemma på dagarna. Vi skulle avsätta tvåtimmarstider i stället för entimmastider. Nu skulle det hända tänkte jag. Snart. Vi bokade in tre tider med psykologen och en tid med läkaren. Wow tänkte jag. Detta skulle gå fortare än jag tänkt mig.

Första besöket hos psykologen fick jag göra tester. Jag fick ge mig på att lösa matriser, förklara ”komplicerade” ord, rabbla upp siffror framlänges och baklänges och lägga 3Dpussel. Dessa gick ganska bra, förutom matriserna som jag tröttnade på efter fyrtio minuter och därför fick avbryta. Då pratade vi om min barndom. Hur jag var som barn och hur min skolgång var. Framförallt lågstadiet visade hon intresse för. Hon frågade om mina anhöriga. Hur de var och om jag kunde se någon liknelse mellan mig och min familj. De frågade också om jag hade någon form av psykisk ohälsa i släkten.

Andra besöket fortsatte vi med testerna, likande tester som tidigare möte och en intervju. Denna gång grävde hon djupare för att se om där fanns något trauma eller om det fanns något som skulle vara orsaken till min personlighet. Nu ville hon också träffa mina föräldrar. Min pappa ville inte delta, det var nog svårt för honom, men mamma kunde tänka sig att ställa upp så hon bokades in till nästa möte.

Mitt tredje besök var med läkaren. Hon ställde exakt samma frågor som psykologen, men också frågor som om jag var känslig för ljus, beröring, vatten, klippa hår eller naglar, ljud och om jag var känslig för att ha något i munnen. Hon undrade även hur jag fungerade ihop med stress och tid samt hur pigg eller trött jag var. Efter detta möte var jag väldigt förundrad. Jag undrade vad detta hade lett till. Sades något vettigt? Men jag antar att vi gjorde det för det fjärde mötet var med min psykolog då hon bad mig göra klart matriserna för de var obligatoriska och sedan berättade hon om diagnoserna och ville bestämma när jag skulle få en officiell återkoppling med papper och då läkaren skulle närvara.

Den 19 november 2015 fick jag en officiell återkoppling. Vi gick in i rummet med det stora runda bordet. Bordet var täckt med papper. Intyg, ansökningar, information och ”domen”. Nästa timme läste läkaren högt ur domen och jag tittade ut genom fönstret helt i mina egna tankar. Jag minns inte vad jag tänkte på, men något annat lockade utanför fönstret eller i mitt huvud för jag lyssnade i alla fall inte på läkaren. Tror jag tänkte att det var tråkigt, hon läste långsamt och att jag kunde lösa det där när jag kommer hem i min egen takt. Jag fick ansöka till habiliteringen och jag fick information att ett neuropsykiatriskt team skulle kontakta mig ett par veckor efter jul.

På vägen hem ringde jag min man och berättade att jag inte hade ADD längre utan att jag nu har Asperger, ADHD och blandade depressionssymptom. Jaha, sade han. Sedan pratade vi om jag skulle handla middag eller om han skulle göra det. Sedan lade vi på. Allt var väldigt surrealistiskt, men också väldigt självklart. Inga konstigheter liksom.

De sista veckorna var väldigt intensiva, det grävdes en hel del och det var emotionellt jobbigt och ansträngande. Det krävdes mycket koncentration och sedan återhämtning för min del. Bland de värsta jag gjort, men när det väl var över kom också en tomhetskänsla. Var det här allt? Jag tror att jag var ganska förberedd innan i ju med att jag redan visste om att jag hade en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Så att jag hade Asperger också var inte så stort just då.

Vill påpeka och understryka att så här gick utredningen till för mig och min del. Det kan skilja sig lite från kommun till kommun. Om man vill förbereda sig på testerna kan man göra Mensas IQtester, de är rätt lika. Men viktigt också att komma ihåg att detta är inget som du skall träna till eller plugga på. Halva syftet är att mäta intelligensen just nu, just där och då. Att du pluggar in glosor säger inte så mycket om din allmänbildning eller nuvarande status. Därför kan jag rekommendera mensas IQtester om du tycker om 3Dpussel och matriser samt vill ha ett hum om vad som väntas, men absolut inte för att studera eller memorera.