Jaha, fick jag Aspergers nu eller?

Jag har alltid utan att veta varför varit impulsiv. Jag har ju vetat ATT jag är impulsiv, men mer sett det som ett drag, typ som att vara snäll. Jag har alltid haft svårt att vänta, stå i kö och se saker och ting utvecklas i sin egen tid. Det har aldrig fungerat för mig. När jag ser något jag vill ha, eller får för mig att vi måste göra något så måste det göras, NU! Helst igår.

Jag är impulsiv med habegär. Och jag har ett sjuhelvetes humör. Det svänger från noll till hundra på två sekunder. Ofta hinner jag själv inte reagera innan jag blir ett åskmoln. 
Men det finns alltid en anledning, jag är ingen bomb som exploderar bara för att jag vill. Jag har alltid ett motiv.
Det är bara det att ibland hinner handlingen innan tanken och när tanken hunnit ikapp är utbrottet redan framme och många gånger är det försent.

Som liten var jag ingen tjej-tjej. Det var inget rosa på mig, jag ville vara bekväm och jag ville ha roligt. Jag gjorde inte gärna det jag inte ville och kunde ingen ge mig en vettig förklaring till varför jag skulle göra något så gjorde jag det inte.
Jag var ärlig och rätt på. Jag sa gärna högt och tydligt vad jag tänkte och tyckte. Mina föräldrar har många gånger fått skämmas för att jag sagt sanningen framför främlingar eller vänner som inte borde hört vad jag sa. Men jag förstod aldrig varför man inte fick säga vad någon annan sagt bakom någons rygg och det var därför ingenting jag kunde ta hänsyn till.

Jag har inte alltid kontroll över mitt humör, det har sitt eget liv ibland när jag blir arg. Detta kan såklart leda till en del problem när man lever i en nära relation. Speciellt om den nära relationen är med någon som inte har Asperger.
Min och min makes kommunikation är inte alltid lätt. Jag förstår att han inte alltid har det helt lätt, jag förstår att han ibland har svårt att förstå mig, speciellt när jag har halva konversationen i mitt huvud. Jag är redan klar med min poäng och vad jag vill förmedla när jag väl öppnar munnen. Men jag förstår inte vad som är svårt att förstå, endast ATT han har svårt att förstå. Jag är ofta utmattad av alla möjliga intryck jag har runt omkring mig varje dag och brukar därför rätt snabbt bli trött när måste berätta allt i minsta detalj för att någon skall förstå mig, eller när jag måste upprepa mig. Är jag ute bland folk så ”skärper” jag mig. Jag anstränger varenda liten muskel jag har för att förstå denne person eller vara övertydlig med vad jag menar, så när jag kommer hem kan det lätt brista om jag först måste anstränga mig för att vara tydlig inför min man och sedan behöva upprepa vad jag precis sagt för att han antingen inte förstår mig eller hört vad jag sagt.

En krock i mig själv är att jag tack vare min asperger har ett enormt kontrollbehov och samtidigt är väldigt vimsig på grund av min ADHD. Detta kan bli väldigt problematiskt och innebär att jag måste ha ordning och reda runt omkring mig. Jag måste hela tiden veta vart att är, hur lång tid saker och ting tar, vad vi ska göra framöver och så vidare. Min man å andra sidan har inte detta behov. Inte alltid så lyckat kan jag tillägga. Detta kan leda till stora bråk som för mig kan vara väldigt svåra att smälta och komma över. Jag kan nå oändliga höjder i min aggression på väldigt kort tid. Allt som krävs är att maken ställer serveringsskålarna i fel skåp eller flyttar mejeriprodukterna till fel hylla i kylskåpet så brakar helvetet lös och min värsta sida kommer fram. Jag har hela tiden hört att jag gör hönor av fjädrar, ni skulle bara veta! Jag behöver ordning och reda omkring mig och jag behöver att personen jag lever med tar egna initiativ, men det måste vara beslut som jag skulle kunna komma från mig, alltså beslut som jag inte kan bli missnöjd med. Jag blir helt utmattad av frågor som ”vad ska vi äta för mat?” ”har V gympa i morgon?” ”Var är min skjorta?” eller liknande, och är i stort behov av att någon vet vad jag vill äta, var hens skjorta är och att V har gympa tisdagar och onsdagar. Ja, ni förstår väl att eftersom jag kan komma på dessa exempel så innebär det absolut att jag INTE har en sådan man. Som känner mig innan och utan, som vet vad jag vill bara genom att titta på mig, som gör sin egen tvätt och som har stenkoll på barnens gympadagar, läkartider, baddagar och så vidare. Finns sådana män? Jag har då ingen i alla fall. Men han försöker och anstränger sig.

Som jag skrev tidigare, jag förstår ATT han har det svårt ibland.
Det hela blir nog inte lättare av att jag inte är en speciellt romantisk typ. Jag skulle uppskatta om någon köpte mig blommor ibland, men romantiska middagar, massage och förförande nätter är inte min cup of tea.
Jag vill att det ska vara raka puckar där alla säger vad de menar, vill han umgås vill jag att han säger det, vill han prata om något speciellt kan han göra det när som inte skapa ett speciellt tillfälle för att prata om det. Och även om jag tror att min make gärna skulle komma iväg utan barn och sitta på en mörk och stökig restaurang någonstans har han nog förstått att jag tycker att den är just det; mörk och stökig. Jag är helst hemma där jag har mina saker, min kryddning och min trygga vrå. Av erfarenhet vet vi också att trots lång planering för att få till en date är inte det en garanti för att jag skall fungera den dagen. Är det en dag som jag inte är på topp så brister det oavsett hur mycket det har planerats. Vi har åkt på resor där vi bråkat hela resan för att jag inte känner mig trygg. Vår bröllopsweekend till London spenderades åtminstone första hälften i bråk. Jag tyckte det var för högljutt och stökigt, jag mådde inte alls bra. Det speglas i mitt humör och ingenting fungerade för mig själv. En av kvällarna låg jag i sängen på hotellet medan min man satt på en pub i närheten i drack whiskey.

Det är en annan sak, man ska inte vara rädd för att gå där ifrån, om man är den andra partnern som inte har svårigheter får man absolut gå där ifrån, även om jag går efter och skriker och gapar. Men lämna inte området, jag kan vända i humör och blir helt plötsligt ledsen och får ångest då måste hen finnas i närheten. Det räcker för min del om han finns ett samtal bort, men då måste han svara i telefonen och komma på direkten, men han behöver absolut inte sitta i samma rum och ta den skiten jag kan slänga ur mig. För jag kan vara elak. Jag menar ingenting av vad jag säger, men jag är elak och det kommer dröja länge innan jag kommer på att det var elakt. Mitt samvete kopplas inte alltid in där det borde.

Jag låter som ett kap va?
haha! Nu har jag pratat om svårigheter, men vi har det också himla bra vi två. Vi kan vara nöjda med att den ena spelar tv-spel och den andra kollar en film på plattan (medan hon viker tvätt, bloggar, instagrammar och shoppar) Det är inte alltid viktigt att vi gör samma sak, bara vi gör något vi gillar och är med varandra. Vi tittar gärna på serier tillsammans, hittar vi en bra serie så slukar vi den fort. Vi har vårt älskade smultronställe i skärgården om somrarna, här umgås vi, åker båt, badar, grillar och bakar. Här gör vi sådant som inte alltid innebär en skärm och vi myser.

Så det här med äktenskap och asperger är svårt, speciellt för den ena skulle jag tro. Men alla par har svårigheter, vi har kanske en annan typ av svårigheter, men utmaningarna finns överallt, i alla relationer.
Jag tror ändå att det går om man vill, jag hittade mitt livs kärlek när jag vara sjutton och hur många normalstörda gör det? Det var nog mycket på grund av min ADHD och lite jävlaranamma! Och se så bra det blev :)