”Vad vill du bli när du blir stor?” är nog den vanligaste frasen man får höra som barn och fortfarande en fras som jag får höra väldigt ofta. När jag var liten ville jag bli hårfrisörska och på den egenägda salongen skulle jag ha en scen där jag skulle gå upp och sjunga för mina gäster. Något jag aldrig skulle vilja bli påkommen med att göra idag. Blir alldeles nervös och svettig bara jag hör någon nämna att det finns karaoke i närheten. Usch! Men då ville jag det, jag skulle ha håret uppsatt i en hästsvans och ha en stor röd fjäderboa runt halsen.
När jag var något äldre ville jag bli veterinär. Jag skulle rädda alla djur, även sniglar. Jag har alltid haft stora drömmar och siktat mot stjärnorna. Jag har aldrig tänkt smått eller realistiskt. Jag har haft drömmar om att bli (ej i kronologisk ordning) sångerska, dansare, trollkarl, skådespelare, cirkusartist, konstnär, författare, barnmorska, psykiatriker, neurokirurg, entreprenör, socionom, konditor, arkitekt, ekonom, djurskötare, jurist, festfixare, sjuksköterska och säkert något mer som jag glömt just nu. Jag har alltid varit en person som vill mycket. Jag vill testa allt, gärna på en gång. Jag misstänker att det är min ADHDhjärna som sätter igång dessa kreativa drömmar. Jag vill skapa, jag vill ändra, påverka och uppleva. Jag vill aldrig nöja mig med ett yrke. Jag vill arbeta med en hobby, något jag älskar. Jag vill inte ha ett åtta-till-fem-arbete, jag vill ha fritid och semester. Jag vill styra över mina egna dagar, jag vill arbeta på natten, jag vill kunna jobba var som helst. Jag vill vara kreativ och ingenting är omöjligt.
MEN så var det ju det där med Aspergers. Jag klarar inte av stress. Jag älskar tempot, jag älskar människor i rörelse och pulsen. Men jag får panik. Det blir för mycket intryck, jag känner för mycket, jag tolkar, jag tar in allt. Jag blir totalt utmattad och bryter ihop eller får ett utbrott. Detta gör att jag tyvärr inte kan jobba med vad som helst. Jag arbetade inom vården i åtta år. Jag älskade delar av den. Älskar att sticka och är till och med ganska bra på det. Jag älskar att dokumentera, ta stygn, lägga om sår, assistera vid operationer och fascineras av den moderna läkarvården. Känslan av att stå bredvid när en människoskalle öppnas upp och dess innehåll blottas för verkligheten. Jag fullkomligt älskar det, det är en sådan adrenalinkick. Men jag hatar människorna. Jag hatar att prata med alla, att låtsas att jag förstår vad de säger och menar. Att lyssna på människor som pratar långsamt, att sitta och prata skit med människor om människor jag inte bryr mig om, att höra klagomål om saker som jag inte kan påverka och heller aldrig brytt mig om att föra vidare, människor som yttrar sina åsikter till höger och vänster och människor som INTE FÖLJER REGLER!! De är totalt hopplösa. Hade det inte varit för alla människor så hade jag älskat vården. Men ja, ni förstår säkert..
Hösten 2014 började jag studera igen. Jag skulle skola om och ta mig an HRyrket. Jag skulle vända på papper, dokumentera, sitta på ett kontor, lösa juridiska problem inom personalstyrkan, rekrytera och framförallt förändra synen på chef och anställdas relation till varandra. Jag hade tröttnat på chefer som säger ”nej, det går inte” eller ”så har vi aldrig gjort tidigare”. Så jag började studera på distans. Jag satt hemma åtta timmar om dagen och studerade lagar, rekryteringsprocesser, företagsbudgetar, policys, lönesystem och allt som kunde vara viktigt att veta. Jag gjorde bra ifrån mig, men tyvärr inte perfekt vilket stressade mig enormt. Jag lider av prestationsångest, eller ja snarare led, av prestationsångest. Jag ville vara bäst på allt inom HR. Så blev jag klar till våren och fullkomligt stupade. Pang bom sa det! Jag blev jättesjuk. Jag låg utomlands i en vecka och bara kräktes, jag kom hem och fortsatte kräkas, magen gav upp och jag kunde inte äta någonting. Jag började ifrågasätta mig själv och mitt liv. Jag ville inte leva och kunde inte förstå varför mina barn skulle vilja att jag skulle finnas kvar. Jag kunde väl lika gärna försvinna från denna värld, de skulle inte märka något. Magen fortsatte protestera och jag åkte in och ut på sjukhuset med smärtor och en livsstandard som liknande en kloakråttas. Livet sög. Jag hade gått in i den där klassiska väggen. Stressen hade tagit över och kroppen sa härmed stopp. Nu har det snart gått ett år och jag är ännu inte återställd. Jag har fortfarande svårt att komma upp på morgonen, jag har fortfarande svårt att få ihop pusselbitarna. Så hur ska jag nu kunna arbeta tänker jag då? Vad ska jag arbeta med? Var finns det där arbetet som tillåter mig att vara jag? Där jag inte behöver stressa, jag behöver inte prestera så pass att jag inte vill leva. Var finns arbetet som tillåter mig ha en dålig dag ibland då jag inte kommer upp ur sängen? Var finns arbetet som inte tvingar mig att prata med en massa människor? Försäkringskassan tycker att jag ska ut och jobba, jag säger att jag inte kan, läkaren säger att jag inte kan just nu. Om jag tänker framåt tänker jag stress, ekonomisk knipa, ångest, ännu mera stress, spruckna drömmar och så min ADHDimpulsivitet mitt i allt som ställer till det ännu mer. Så ser framtiden ut för mig just nu. Inte för att jag är extra deprimerad just nu, utan för att jag inte ser hur det kan finnas utrymme för en sådan person som jag. Arbetsmarknaden, precis som skolan är formade efter rutor och mallar. Jag och många med mig passar inte in i de mallarna och hittar därför inte vår plats. Men vi är inte så dysfunktionella att vi platsar inom vården och bidragsvärlden. Vi hamnar mitt i mellan. I en glipa där ingen ser oss. Jag står och hoppar och ropar, men det finns inget här i min glipa. Drömmarna finns kvar, mitt kreativa huvud vill fortfarande göra allt, uppleva allt. Det ploppar jämt upp idéer om uppfinningar och företag man borde starta, mest för att jag vill använda produkterna. Men vetskapen om min andra personlighet sätter krokben på mig själv. Den personligheten som behöver lugn och ro, som inte vill ha med andra människor att göra, som inte är så bra på att samarbeta och som ibland är deprimerad och vill ha rutiner och dagar som ser ut som varandra. Ett osynligt funktionshinder. Knappt godkänt.
Jag kommer nog fortsätta att drömma, det är min flykt så väl som faktiska drömmar. Och jag hoppas att jag någon dag skall kunna uppfinna något av det eller åtminstone starta ett litet företag.
Nu den närmaste tiden ska jag fokusera på att bli en sådan där person som orkar gå upp på morgonen. En sådan person som ser ljuset i tunneln, som gillar livet och ser fram emot sakerna som jag vet kommer komma inom närmsta tiden. Jag ska försöka ta emot hjälp ifrån habilitering och det neuropsykiatriska teamet som står och hurtigt hejar på och vill att jag ska dyka i och ta för mig av alla bra jobb som finns där ute för ”sådana som mig” så länge jag inte jobba så mycket, kanske deltid och inte tjänar så mycket.. Jag ser brister..
Sysselsättning. Del 1
adhd Kommentera
”Vad vill du bli när du blir stor?” är nog den vanligaste frasen man får höra som barn och fortfarande en fras som jag får höra väldigt ofta. När jag var liten ville jag bli hårfrisörska och på den egenägda salongen skulle jag ha en scen där jag skulle gå upp och sjunga för mina gäster. Något jag aldrig skulle vilja bli påkommen med att göra idag. Blir alldeles nervös och svettig bara jag hör någon nämna att det finns karaoke i närheten. Usch! Men då ville jag det, jag skulle ha håret uppsatt i en hästsvans och ha en stor röd fjäderboa runt halsen.
När jag var något äldre ville jag bli veterinär. Jag skulle rädda alla djur, även sniglar. Jag har alltid haft stora drömmar och siktat mot stjärnorna. Jag har aldrig tänkt smått eller realistiskt. Jag har haft drömmar om att bli (ej i kronologisk ordning) sångerska, dansare, trollkarl, skådespelare, cirkusartist, konstnär, författare, barnmorska, psykiatriker, neurokirurg, entreprenör, socionom, konditor, arkitekt, ekonom, djurskötare, jurist, festfixare, sjuksköterska och säkert något mer som jag glömt just nu. Jag har alltid varit en person som vill mycket. Jag vill testa allt, gärna på en gång. Jag misstänker att det är min ADHDhjärna som sätter igång dessa kreativa drömmar. Jag vill skapa, jag vill ändra, påverka och uppleva. Jag vill aldrig nöja mig med ett yrke. Jag vill arbeta med en hobby, något jag älskar. Jag vill inte ha ett åtta-till-fem-arbete, jag vill ha fritid och semester. Jag vill styra över mina egna dagar, jag vill arbeta på natten, jag vill kunna jobba var som helst. Jag vill vara kreativ och ingenting är omöjligt.
MEN så var det ju det där med Aspergers. Jag klarar inte av stress. Jag älskar tempot, jag älskar människor i rörelse och pulsen. Men jag får panik. Det blir för mycket intryck, jag känner för mycket, jag tolkar, jag tar in allt. Jag blir totalt utmattad och bryter ihop eller får ett utbrott. Detta gör att jag tyvärr inte kan jobba med vad som helst. Jag arbetade inom vården i åtta år. Jag älskade delar av den. Älskar att sticka och är till och med ganska bra på det. Jag älskar att dokumentera, ta stygn, lägga om sår, assistera vid operationer och fascineras av den moderna läkarvården. Känslan av att stå bredvid när en människoskalle öppnas upp och dess innehåll blottas för verkligheten. Jag fullkomligt älskar det, det är en sådan adrenalinkick. Men jag hatar människorna. Jag hatar att prata med alla, att låtsas att jag förstår vad de säger och menar. Att lyssna på människor som pratar långsamt, att sitta och prata skit med människor om människor jag inte bryr mig om, att höra klagomål om saker som jag inte kan påverka och heller aldrig brytt mig om att föra vidare, människor som yttrar sina åsikter till höger och vänster och människor som INTE FÖLJER REGLER!! De är totalt hopplösa. Hade det inte varit för alla människor så hade jag älskat vården. Men ja, ni förstår säkert..
Hösten 2014 började jag studera igen. Jag skulle skola om och ta mig an HRyrket. Jag skulle vända på papper, dokumentera, sitta på ett kontor, lösa juridiska problem inom personalstyrkan, rekrytera och framförallt förändra synen på chef och anställdas relation till varandra. Jag hade tröttnat på chefer som säger ”nej, det går inte” eller ”så har vi aldrig gjort tidigare”. Så jag började studera på distans. Jag satt hemma åtta timmar om dagen och studerade lagar, rekryteringsprocesser, företagsbudgetar, policys, lönesystem och allt som kunde vara viktigt att veta. Jag gjorde bra ifrån mig, men tyvärr inte perfekt vilket stressade mig enormt. Jag lider av prestationsångest, eller ja snarare led, av prestationsångest. Jag ville vara bäst på allt inom HR. Så blev jag klar till våren och fullkomligt stupade. Pang bom sa det! Jag blev jättesjuk. Jag låg utomlands i en vecka och bara kräktes, jag kom hem och fortsatte kräkas, magen gav upp och jag kunde inte äta någonting. Jag började ifrågasätta mig själv och mitt liv. Jag ville inte leva och kunde inte förstå varför mina barn skulle vilja att jag skulle finnas kvar. Jag kunde väl lika gärna försvinna från denna värld, de skulle inte märka något. Magen fortsatte protestera och jag åkte in och ut på sjukhuset med smärtor och en livsstandard som liknande en kloakråttas. Livet sög. Jag hade gått in i den där klassiska väggen. Stressen hade tagit över och kroppen sa härmed stopp. Nu har det snart gått ett år och jag är ännu inte återställd. Jag har fortfarande svårt att komma upp på morgonen, jag har fortfarande svårt att få ihop pusselbitarna. Så hur ska jag nu kunna arbeta tänker jag då? Vad ska jag arbeta med? Var finns det där arbetet som tillåter mig att vara jag? Där jag inte behöver stressa, jag behöver inte prestera så pass att jag inte vill leva. Var finns arbetet som tillåter mig ha en dålig dag ibland då jag inte kommer upp ur sängen? Var finns arbetet som inte tvingar mig att prata med en massa människor? Försäkringskassan tycker att jag ska ut och jobba, jag säger att jag inte kan, läkaren säger att jag inte kan just nu. Om jag tänker framåt tänker jag stress, ekonomisk knipa, ångest, ännu mera stress, spruckna drömmar och så min ADHDimpulsivitet mitt i allt som ställer till det ännu mer. Så ser framtiden ut för mig just nu. Inte för att jag är extra deprimerad just nu, utan för att jag inte ser hur det kan finnas utrymme för en sådan person som jag. Arbetsmarknaden, precis som skolan är formade efter rutor och mallar. Jag och många med mig passar inte in i de mallarna och hittar därför inte vår plats. Men vi är inte så dysfunktionella att vi platsar inom vården och bidragsvärlden. Vi hamnar mitt i mellan. I en glipa där ingen ser oss. Jag står och hoppar och ropar, men det finns inget här i min glipa. Drömmarna finns kvar, mitt kreativa huvud vill fortfarande göra allt, uppleva allt. Det ploppar jämt upp idéer om uppfinningar och företag man borde starta, mest för att jag vill använda produkterna. Men vetskapen om min andra personlighet sätter krokben på mig själv. Den personligheten som behöver lugn och ro, som inte vill ha med andra människor att göra, som inte är så bra på att samarbeta och som ibland är deprimerad och vill ha rutiner och dagar som ser ut som varandra. Ett osynligt funktionshinder. Knappt godkänt.
Jag kommer nog fortsätta att drömma, det är min flykt så väl som faktiska drömmar. Och jag hoppas att jag någon dag skall kunna uppfinna något av det eller åtminstone starta ett litet företag.
Nu den närmaste tiden ska jag fokusera på att bli en sådan där person som orkar gå upp på morgonen. En sådan person som ser ljuset i tunneln, som gillar livet och ser fram emot sakerna som jag vet kommer komma inom närmsta tiden. Jag ska försöka ta emot hjälp ifrån habilitering och det neuropsykiatriska teamet som står och hurtigt hejar på och vill att jag ska dyka i och ta för mig av alla bra jobb som finns där ute för ”sådana som mig” så länge jag inte jobba så mycket, kanske deltid och inte tjänar så mycket.. Jag ser brister..