Jaha, fick jag Aspergers nu eller?

Ångest och panik är något som jag kan skriva i all oändlighet om. Det tar liksom aldrig slut. Så jag får dela upp ångestavisnitten i olika delar. Denna del skriver jag endast om ångest, alltså inte om panikångest.

Alla har nog känt ångest någon gång i sitt liv. En obehagskänsla i magtrakten som inte går att ignorera, som äter upp dig inifrån. Denna känsla har jag nästan hela tiden. Detta påverkar mitt omdöme eftersom att jag inte vet varför jag får den känslan, jag vet därför inte om jag gjort rätt, tänkt rätt eller om jag betett mig illa.
Så varför har jag denna ångest då? Det vet jag inte. Den kom på köpet i båda mina diagnoser, den är typisk för både ADHD och Asperger. Men jag vet inte varför. Det verkar heller inte som om det är något jag kan göra åt detta obehag. Verkar helt enkelt vara något jag måste lära mig leva med. Dock har det gått 25 år sedan jag första gången upplevde ångest och jag har ännu inte lärt mig leva med det.

Men jag har lärt mig taktiker och tekniker för att åtminstone kunna ducka för det som kan utvecklas till panikångestattacker.
Jag har ju på grund av min Asperger ibland svårt att läsa av lika situationer. Jag gör därför en automatisk tolkning som ibland kan bli ganska svår eftersom att jag inte har så mycket att gå på. Jag försöker mig på ett exempel:

Det är en tillställning. Vi är många människor i ett och samma rum. Jag känner de flesta. Det är sorl och mummel överallt, vart jag än går måste jag sicksacka mellan människor för att inte stöta till någon. Jag blir trött. Utmattad. Jag håller mig för öronen och tittar ner. Försöker placera mig i ett hörn. Någon kommer fram och skrattar och ler, vill ha en kram. Utbrister att det är väldigt trevligt att ses. Det var så länge sedan. Personen frågar om jag mår bra, denne har hört ryktesvägen att jag inte mått så bra på sistone. Om det bara hade varit denna person i rummet hade jag förmodligen följt checklistan i mitt huvud och lett tillbaka, svarat hej, roligt att se dig med och nej, jag har inte mått så bra, men nu mår jag mycket bättre. Och avslutat med ett tack, hur mår du själv?
Men nu är det inte det och min koncentration är på noll. Jag kisar för att försöka hålla blicken stadig och koncentrar på vad personen säger. Ljudet är så högt runtikring oss och jag hör därför inte så mycket av vad personen säger framför mig. Det är nu jag börjar tolka. Jag tolkar personens ansiktsuttryck.  Är denna glad eller arg? Stressad? Falsk? Är det en ärlig undran? Ska jag berätta hur jag mår eller ska jag svara enligt checklistan? Dessa frågor har jag i huvudet samtidigt som jag försöker höra vad han säger. Samtidigt som jag noterar att kvinnan i mitten av rummet har väldigt skrikiga kläder på sig, farbror i soffan pratar väldigt högt, barnen springer runt fastän jag sagt till dem att man inte får det, en kvinna står och pratar om sina djur och jag undrar om hon vet att hon är jättetråkig. Som ni förstår så har jag väldigt mycket i mitt huvud hela tiden. Det är min ADHD som lever sitt eget liv genom mig. Och bristen på sociala förmågor från Asperger gör det inte enklare.

När jag kommer hem från en sådan här tillställning är jag helt slut. Matt i både kropp och knopp. Det är då när jag ska lägga huvudet på kudden som jag tar fram en av mina tekniker för att undgå panikångest. Jag går igenom dagen i mitt huvud. Från det att jag vaknade till att jag går och lägger mig. Varje liten situation och konversation. Sa jag något dumt? Gjorde jag något som inte var enligt checklistan? Om jag kommer på att jag gjort eller sagt något dumt kan jag prata med min make om det. För att få ett annat perspektiv på det. Ofta kanske inte han uppfattar det så illa som jag tror (har ingen egen förmåga att avgöra). Ibland kommer jag dock fram till att jag inte sagt eller gjort något fel, då måste jag försöka hitta något annat som kan vara orsaken till ångesten i min mage, för den finns ju alltid där. Ibland går jag igenom dagen igen. Ibland måste jag försöka se om det är något som jag INTE gjort, men BORDE ha gjort som är orsaken till min ångest. Ibland är det så. Men ibland hittar jag ingenting men kan inte sova på grund av den gnagande känslan i magen. Då kan jag ibland hitta på en orsak. Det låter kanske konstigt, men man gör allt för husfriden i skallen. Jag hittar en händelse under dagen som kan kännas lite smått obehaglig, men inte tillräckligt för att ge mig ångest. Sedan kopplar jag ihop ångesten med den händelsen och förklarar i mitt huvud för mig själv att den händelsen är anledningen till min ångest. Då kan jag ibland också se att det var ju inte så farligt, om jag har tur så släpper ångesten lite och jag kan sova. Har jag otur så finns den kvar. Då kan jag ta en Attarax, en sömntablett och få sova. Annars ligger jag och grubblar hela natten och får ingen sömn alls. ALLT blir värre om man inte får sova. Dock finns ångesten där när jag vaknar igen.. som en skugga. Den påminner mig jämt om att jag kan ha sagt något dumt, gjort något fel, eller varit elak. Jag menar ju inte att vara något av det, det bara händer eftersom att jag inte har sådana egenskaper som andra, jag kan inte läsa av situationer utan tolkar dem i stället, det kan blir fel och det kan bli rätt. Mycket hänger på hur många intryck jag måste ta in samtidigt och hur matt jag blir utav det.

Men det finns ju annan ångest också. Den ångesten jag vaknar med är ju inte alltid orsakad av något som skett under en tillställning. Den finns ju också där på grund av hur jag mår och hur jag lever. Jag är nämligen impulsiv och kan därför göra snabba val som inte alltid blir så bra. Jag gör ofta snabba impulsköp som jag sedan ångrar, eller inte ångrar men mår dåligt för att jag spenderat pengar. Speciellt om det är pengar jag inte har.. Detta är en ständig ångest som jag alltid bär på. Men som tyvärr inte hindrar mig från att göra fler köp.

Jag kan också ha ångest för att jag inte har någon inkomst. På grund av mitt tillstånd kan jag inte arbeta och jag var tvungen att avbryta mina studier för att mitt tillstånd tog över. Men har enligt försäkringskassan inte rätt till sjukpenning. Moment 22 som leder till mycket lidande för mig..

Vad gör man åt detta då? Vad gör man åt den ångest som kommer på grund av hur jag lever? Jag undviker stora folkgrupper om det går, jag undviker att göra sådant som kan spä på min ångest. Jag bestämmer aldrig träff med en kompis att ses på stan för shopping och fika. Jag träffas hellre hemma hos någon eller hemma hos oss för fika. Jag träffar helst småbarnsföräldrar så att våra barn kan leka med varandra. Det är ett bra skäl att inte ses på stan, barn gillar inte klädaffärer.

Sömntabletter är min sista räddare i nöden. Mycket av min shopping gör jag från telefonen i min säng mitt i natten när jag inte kan sova. Och som alla med ADHD vet, så är det så även för mig att är jag trött så är det bergochdalbana i mitt huvud. Trötthet ter sig som hyperaktivitet och jag shoppar loss. En sömntablett så att jag sover på natten i stället för att shoppa är definitivt bra för min ångest.

Panikångest är ett ganska laddat ämne och ska ta mig orken att skriva om det  snart..

Sköt om er i vårt fina vinterland som äntligen fått snö!