-Mamma, jag får ångest för saker som andra har gjort.
Min äldsta son säger detta vid middagsbordet och allt inom mig stannar upp. Min man svarar mellan tuggorna att ”det är väl bara att inte bry sig om vad andra har gjort, det har ju inte du med att göra”. Min son funderar, han rynkar pannan och tittar på mig. Jag ser att han försöker formulera om sig så att pappa förstår. Men han behöver inte. Jag vet vad han menar. Jag vet precis. Nu ska jag skriva den andra delen av ångestinlägget.
Ångest är den där känslan i magen, den som inte vill försvinna. Den som betyder ”nu blev det fel”. Den försvinner inte, utan växer sig större. Den sprider sig som en elakartad tumör. Ibland pausar den och sjunker ner, men den flyter upp till ytan igen, det är det enda man kan vara säker på.
Förra gången skrev jag om den ångest som rör en själv, den som orsakas av att jaget rör sig i miljöer som är jobbiga, att jsg gör eller säger något, min impulsivitet eller tankegång. Nu ska jag berätta om den ångesten som kommer sig av att man sätter på tvn, öppnar en tidning, går ut på gården eller lyssnar på radio. Den som orsakas av yttranden utanför jaget.
När jag var riktigt liten sa man att jag var empatisk. Jag var så bra på att sätta mig in i andras situationer. Jag tror jag var den enda ungen som hade stenkoll på vad empati betydde när jag började ettan. Den tron levde jag med länge. För så länge man var empatisk var man någon. Jag hade en egenskap som de vuxna gillade, jag hade en egenskap som de vuxna ville att andra barn skulle ta efter. Jag var i fem års ålder en förebild.
Men när åren gick förändrades något, känslan. Känslan blev mycket starkare. Den skrek till mig. Jag kunde inte längre gå in i ett rum utan att känna av känslor från andra människor. Mina klasskamrater, lärare eller andra vuxna. Alla hade känslor i kroppsspråket, rösten i mimiken och det var som om jag steg in på centralstationen varje gång jag gick in i ett rum. Jag började få huvudvärk väldigt ofta, dagligen, från sju års ålder. Jag fick glasögon, det hjälpte mot att jag kisade, men inte mot huvudvärken. Den blev värre. Jag blev tröttare och tröttare. Jag var ständigt utmattad och ledsen. Jag gick runt och skämdes som om jag hade gjort något dumt. Även om jag kanske inte pratat med någon, inte ramlat eller använt någon form av våld. Ändå gick jag runt och upplevde en enorm skam. Ibland grät jag, utan att veta varför, jag var bara så ledsen, men värst var det när man gick runt med den där aggressiva tumören i magen som sa att ”nu blev det fel” även om man själv inte stått för misstaget.
Jag slutade att säga nej till andra människor för jag ville inte göra dem ledsna eftersom jag visste att då skulle jag bli ledsen, även om de inte blev ledsna så blev jag ledsen ”i stället för dem”. Om någon gjorde bort sig så skämdes jag. Länge. Det var som om jag gick runt och sög åt mig allas negativa känslor, likt en svamp.
När jag hade diskussioner med folk, speciellt offentligt la jag mig ofta för att jag kände att de tyckte att situationen var jobbig.
Ofta kunde det hända att alla känslor blev för mycket för mig och jag kunde då få stora utbrott. Jag blev arg, kastade stolar, saxar, mat eller vad som nu fanns i närheten. Jag blev deprimerad till och från. Speciellt på vintern när andra människor runt omkring mig fick vinterdepressioner och blev hängiga, då mådde jag dåligt, jag blev ledsen och kände att jag i mellan åt inte ville leva. Vinterdepressionen slutade nästan helt när jag flyttade ifrån människor som hade det och slutade gå i en skola där alla hade det. Dock kommer den tillbaka när jag arbetar på arbetsplatser där folk är deppiga på vintern. En period i skolan, mellan femman och nian blev det så pass illa att jag slutade äta. Jag blev så ledsen av alla andras känslor och hur de pratade med varandra, eller om någon hade gjort bort sig och jag kände skam, så jag slutade äta frukost och lunch, senare slutade jag äta den mesta middagen också. Jag var väldigt smal. Men kräktes aldrig, trots rykten om detta. Jag blev utsatt för övergrepp då man bröt sig in på toaletten för att se om jag kräktes och var anorektisk, det var jag inte och blev aldrig. Jag behövde inte sådan hjälp, jag behövde en annan hjälp. Jag behövde hjälp med klumpen i magen som jag upplevde första gången när jag var fyra år och som suttit kvar i alla dessa år och som fortfarande finns där.
Min lågstadielärare var en riktigt elak kvinna. Hon gillade inte mig alls. Förmodligen för att jag var annorlunda och för att hon var en äldre opedagogisk kvinna som gillade lydiga pojkar och små söta flickor som log och broderade. Jag passade inte in i någon roll. Jag längtade alltid där ifrån och brukade spendera många kvällar med klump i magen och ville inte gå tillbaka till henne. Ändå, trots att jag inte gillade henne, grät jag hela sommarloven för att jag fick dåligt samvete för att hon var ensam och inte hade alla elever i klassen. Jag såg henne vara ensam och jag grät mig igenom kvällar och nätter för att jag tyckte synd om henne och för att jag fick separationsångest från henne. Allt blev så annorlunda.
Jag får än i dag ångest när min man säger något inför andra som jag tycker att han borde upplevt som pinsamt, även fast han själv inte gör det. I stället kan jag ha ångest för något han sagt två veckor innan. Denna typ av ångest är den absolut värsta. Denna ångest som beror på att man tar in för mycket känslor genom att man lär sig tolka kroppsspråk och tonlägen är något jag inte önskar min värsta fiende. Och det gjorde så fruktansvärt ont i mig när jag förstod att min son måste gå igenom samma sak. Denna egenskap beror på Aspergers. Och jag har förstått att det inte alls är empati. Tvärt om har jag väldigt lite empati. Jag kan bara tycka synd om någon om jag förstår situationen och kan sätta mig in i det eftersom att jag upplevt det, annars är jag ofta ”kall” sägs det och oförstående. Men jag har ett enormt register av känslor kopplade till kroppsspråk, tonlägen och mimik. Mitt huvud gör väldigt snabbt överslagsräkningar och kopplar ihop ett tonläge med en händelse, eller en känsla. Känslan hoppar upp i mig i form av ångest sedan är det kört och jag lider. Jag vet inte varför det blir på det här sättet utan har alltid varit något jag burit med mig i tystnad.
Nu pratar jag om det. För det är absolut något som man kan få hjälp med. Genom terapi och medicinsk behandling. Funktionen kommer alltid finnas där, men kan användas till något positivt i stället.
Jag ska jobba stenhårt på det och försöka göra allt i min kraft för att hjälpa min son. Tyvärr är det bara så lite jag kan göra. Det är ju en del av hans personlighet, hans register, men jag ska försöka se till att hans register bara fylls av glada tonlägen, av lyckliga ansiktsuttryck och av vackra kroppsrörelser. Även om det är omöjligt, så ska jag försöka.
Men det absolut viktigaste jag lär honom är att prata. Prata om känslor, prata om ångest, om psykisk ohälsa och strider i kroppen. INGENTING kan bli bättre annars. Den elakartade tumören kommer att förgöra en inifrån. Vi måste alla prata mer om psykisk ohälsa, oavsett om den är kopplad till en händelse eller en medfödd diagnos. Vi måste öppna upp oss mer för att kunna hjälpa varandra. Ta bort tabustämpeln för att sådana som jag och min son som på grund av vår Aspergers alltid kommer att behöva leva med ångest. Låt oss inte skämmas för vårt register och för den vidriga blodsugande och energikrävande klumpen i magen.