Jag hade tänkt att den tredje delen av trilogin skulle vara ett bra inlägg. Ett matigt inlägg med mycket fakta. Jag skulle kasta ris och ros över behandlingar och terapiformer. I stället kan jag här endast skriva att psykiatrin i Stockholms län brister. Det finns ett jättestort hål i omhändertagandet, i hanteringen av nya patienter och i informationen till patienterna. Jag fick min diagnos i november. Nu är det Mars och jag står fortfarande på en väntelista för att få en ansvarig läkare samt en sjuksköterska som ska ge mig min dosering som läkaren skrivit ut. Jag har inte blivit erbjuden en psykolog eller någon annan kontakt i väntan på min läkare. Jag har inte hört av dem sedan den dag vi satt runt ett bord, läkaren, psykologen och jag, och de gav mig en bunt med papper, berättade vilka diagnoser jag hade, rådde mig till att ta kontakt med en psykolog för att hantera min depression, sen.. inget. Ingenting mer hände! Jag har ringt runt till en massa enheter inom psykiatrin för att få någon information. Vad händer? Står jag på listan? Är jag bortglömd? Kan jag få prata med en psykolog? Varför tar det sådan tid?

Ingen har haft något svar. Det ända de sagt är at jag skall vänta på att få träffa ett neuropsykiatriskt team bestående av läkare, sjuksköterska och psykolog. De har sagt att det är lång väntetid på grund av ombyggnation och brist på läkare som kan hantera ADHD. Detta har de sagt på ett sådant sätt som skulle ursäkta det hela. Jag har inte ursäktat dem.

När jag klev ur från överläkarens rum i november med mina nya glänsiga diagnoser var jag ganska så deprimerad. Jag var nog djupare nere i mörkret än vad jag själv förstod just då. Det var mörkt, klibbigt och kallt. Jag klampade runt i någon slags kall havregrynsgröt. Det var kämpigt. Jag hade tack och lov goda vänner som påpekade detta för mig och jag ringde psykiatrin och krävde någon som hjälpte mig. Jag fick då träffa en läkare som gav mig antidepressiva, sömntabletter, lugnande och tabletter mot panikångest. Jag fick hela faderutten utskrivet. Och hon var fantastisk denna läkare, hon var sympatisk och hade koll på läget. Hon svarade på mina frågor gällande medicinen på ett lugnt och sansat vis. Alla rädslor jag hade kring denna cocktail av vita små tabletter försvann. Men hon kunde inte svara på någonting gällande det neuropsykiatriska teamet som fortfarande lös med sin frånvaro och hon kunde inte ge mig en psykolog eftersom att jag skulle få en via teamet, det är ju dumt att ha två resonerade hon. Så när denna läkare som hjälpt mig upp ur min kletiga gröt gick hon i pension och jag stod ensam kvar.

Jag har fortfarande svårt att komma upp ur sängen på morgnarna, jag har fortfarande dagar då ångesten sväller upp i halsen på mig och jag inte får någonting gjort. Jag har fortfarande dagar då jag går runt som en zombie helt utan känslor eller som en våt trasa, trött och blödig. Jag sover numer fem av sju dagar. Vilket är en förbättring från i vintras, men fortfarande inte på topp. Jag har dock ingen som hjälper mig med detta. Jag är ensam. Men tack vare insatsen från den tillfälliga läkaren mår jag så pass mycket bättre att jag kan förstå att jag var djup deprimerad och armbågat mig upp själv. Det känns fruktansvärt att man 2016 inte har en bättre psykiatrisk vård som åtminstone fångar upp dem som är djupt nere i skiten. Som behöver få sin vardag att fungera, som behöver en hjälpande hand för att hitta någonting att leva för. Att stå ensam kvar när man inte anser att livet leker, när man på fullaste allvar ligger vaken om nätterna för att man inte tror att man är en bra eller lämplig förälder till sina barn, att man kanske borde dö är inte en lätt match. Och eftersom att psykiatrin visste om hur illa jag mådde, det finns journalanteckningar som stödjer detta, och ändå släppte iväg mig utan uppföljning är skandal. Och det som är ännu mer skandal är att detta händer regelbundet med en massa människor där ute. Människor som, precis som jag, är så dåliga att de inte vet hur man ska ta sig upp. Inte vet hur man säger till, vart man vänder sig i denna djungel till remissamhälle. Skamligt Sverige!

Så då kanske ni undrar om det verkligen var värt att få sina diagnoser i vuxen ålder. Var det någon idé att gå igenom en utredning på ett år där man vände upp och ner på allt som är förflutet och förträngt? Var det värt att veta att man har en diagnos som förklarar alla beteende, men också tar bort hoppet om att det skulle förändras. JA! Alla gånger ja! Jag vet mycket mer om mig själv nu. Jag känner mig själv på ett helt annat plan än tidigare. Jag hittar förklaringar till beteenden, åsikter och personlighetsdrag som jag inte fattade förut. Nu förstår jag mig själv.
Jag tycker inte det är lika viktigt längre att bli förstådd av andra. Förut fick jag kämpa som fan med att få folk att förstå mig, nu struntar jag i det. Det är inte viktigt längre. Jag behöver inte passa in i deras perfekt kvadratiska mall, de kan få försöka passa in i min romb i stället.

Jag utsätter mig inte längre för saker jag tycker är jobbiga. Sociala konstellationer eller att boka upp mig på för många saker hela tiden så att jag inte skulle göra någon besviken är något som gjorde mig extremt ångestfylld tidigare. Nu struntar jag i sådant. Jag gör det bara inte. Ibland reagerar folk och undrar vad det är för fel på mig och då kan jag lätt förklara att sån är jag, jag behöver göra så här eller undvika det här för mitt välbefinnande. Folk förstår mig inte bättre när jag säger det, men det ger en förklaring som JAG är nöjd med och sedan får det vara slutdiskuterat. Jag får fortfarande ångest och går fortfarande och lägger mig om kvällarna med funderingar om jag sagt något under dagen. Jag övertolkar fortfarande och blir fortfarande övertrött av yttre stimulans, allt som jag tidigare skrev är lika mycket aktuellt idag som då, men nu kan jag välja mina situationer. Om jag har en dålig dag kan jag stanna hemma. Om jag tolkar en situation kan jag säga det i stället för att bära med mig det och få panikångest över i min ensamhet. Jag har fått verktyg att förstå och hantera mig själv genom att jag fått mina diagnoser. Det är en oerhört värdefull information. Att förstå sig själv. Att någonstans acceptera sig själv och kanske en dag älska sig själv.  

Vad hände sedan?

adhd Kommentera

Jag hade tänkt att den tredje delen av trilogin skulle vara ett bra inlägg. Ett matigt inlägg med mycket fakta. Jag skulle kasta ris och ros över behandlingar och terapiformer. I stället kan jag här endast skriva att psykiatrin i Stockholms län brister. Det finns ett jättestort hål i omhändertagandet, i hanteringen av nya patienter och i informationen till patienterna. Jag fick min diagnos i november. Nu är det Mars och jag står fortfarande på en väntelista för att få en ansvarig läkare samt en sjuksköterska som ska ge mig min dosering som läkaren skrivit ut. Jag har inte blivit erbjuden en psykolog eller någon annan kontakt i väntan på min läkare. Jag har inte hört av dem sedan den dag vi satt runt ett bord, läkaren, psykologen och jag, och de gav mig en bunt med papper, berättade vilka diagnoser jag hade, rådde mig till att ta kontakt med en psykolog för att hantera min depression, sen.. inget. Ingenting mer hände! Jag har ringt runt till en massa enheter inom psykiatrin för att få någon information. Vad händer? Står jag på listan? Är jag bortglömd? Kan jag få prata med en psykolog? Varför tar det sådan tid?

Ingen har haft något svar. Det ända de sagt är at jag skall vänta på att få träffa ett neuropsykiatriskt team bestående av läkare, sjuksköterska och psykolog. De har sagt att det är lång väntetid på grund av ombyggnation och brist på läkare som kan hantera ADHD. Detta har de sagt på ett sådant sätt som skulle ursäkta det hela. Jag har inte ursäktat dem.

När jag klev ur från överläkarens rum i november med mina nya glänsiga diagnoser var jag ganska så deprimerad. Jag var nog djupare nere i mörkret än vad jag själv förstod just då. Det var mörkt, klibbigt och kallt. Jag klampade runt i någon slags kall havregrynsgröt. Det var kämpigt. Jag hade tack och lov goda vänner som påpekade detta för mig och jag ringde psykiatrin och krävde någon som hjälpte mig. Jag fick då träffa en läkare som gav mig antidepressiva, sömntabletter, lugnande och tabletter mot panikångest. Jag fick hela faderutten utskrivet. Och hon var fantastisk denna läkare, hon var sympatisk och hade koll på läget. Hon svarade på mina frågor gällande medicinen på ett lugnt och sansat vis. Alla rädslor jag hade kring denna cocktail av vita små tabletter försvann. Men hon kunde inte svara på någonting gällande det neuropsykiatriska teamet som fortfarande lös med sin frånvaro och hon kunde inte ge mig en psykolog eftersom att jag skulle få en via teamet, det är ju dumt att ha två resonerade hon. Så när denna läkare som hjälpt mig upp ur min kletiga gröt gick hon i pension och jag stod ensam kvar.

Jag har fortfarande svårt att komma upp ur sängen på morgnarna, jag har fortfarande dagar då ångesten sväller upp i halsen på mig och jag inte får någonting gjort. Jag har fortfarande dagar då jag går runt som en zombie helt utan känslor eller som en våt trasa, trött och blödig. Jag sover numer fem av sju dagar. Vilket är en förbättring från i vintras, men fortfarande inte på topp. Jag har dock ingen som hjälper mig med detta. Jag är ensam. Men tack vare insatsen från den tillfälliga läkaren mår jag så pass mycket bättre att jag kan förstå att jag var djup deprimerad och armbågat mig upp själv. Det känns fruktansvärt att man 2016 inte har en bättre psykiatrisk vård som åtminstone fångar upp dem som är djupt nere i skiten. Som behöver få sin vardag att fungera, som behöver en hjälpande hand för att hitta någonting att leva för. Att stå ensam kvar när man inte anser att livet leker, när man på fullaste allvar ligger vaken om nätterna för att man inte tror att man är en bra eller lämplig förälder till sina barn, att man kanske borde dö är inte en lätt match. Och eftersom att psykiatrin visste om hur illa jag mådde, det finns journalanteckningar som stödjer detta, och ändå släppte iväg mig utan uppföljning är skandal. Och det som är ännu mer skandal är att detta händer regelbundet med en massa människor där ute. Människor som, precis som jag, är så dåliga att de inte vet hur man ska ta sig upp. Inte vet hur man säger till, vart man vänder sig i denna djungel till remissamhälle. Skamligt Sverige!

Så då kanske ni undrar om det verkligen var värt att få sina diagnoser i vuxen ålder. Var det någon idé att gå igenom en utredning på ett år där man vände upp och ner på allt som är förflutet och förträngt? Var det värt att veta att man har en diagnos som förklarar alla beteende, men också tar bort hoppet om att det skulle förändras. JA! Alla gånger ja! Jag vet mycket mer om mig själv nu. Jag känner mig själv på ett helt annat plan än tidigare. Jag hittar förklaringar till beteenden, åsikter och personlighetsdrag som jag inte fattade förut. Nu förstår jag mig själv.
Jag tycker inte det är lika viktigt längre att bli förstådd av andra. Förut fick jag kämpa som fan med att få folk att förstå mig, nu struntar jag i det. Det är inte viktigt längre. Jag behöver inte passa in i deras perfekt kvadratiska mall, de kan få försöka passa in i min romb i stället.

Jag utsätter mig inte längre för saker jag tycker är jobbiga. Sociala konstellationer eller att boka upp mig på för många saker hela tiden så att jag inte skulle göra någon besviken är något som gjorde mig extremt ångestfylld tidigare. Nu struntar jag i sådant. Jag gör det bara inte. Ibland reagerar folk och undrar vad det är för fel på mig och då kan jag lätt förklara att sån är jag, jag behöver göra så här eller undvika det här för mitt välbefinnande. Folk förstår mig inte bättre när jag säger det, men det ger en förklaring som JAG är nöjd med och sedan får det vara slutdiskuterat. Jag får fortfarande ångest och går fortfarande och lägger mig om kvällarna med funderingar om jag sagt något under dagen. Jag övertolkar fortfarande och blir fortfarande övertrött av yttre stimulans, allt som jag tidigare skrev är lika mycket aktuellt idag som då, men nu kan jag välja mina situationer. Om jag har en dålig dag kan jag stanna hemma. Om jag tolkar en situation kan jag säga det i stället för att bära med mig det och få panikångest över i min ensamhet. Jag har fått verktyg att förstå och hantera mig själv genom att jag fått mina diagnoser. Det är en oerhört värdefull information. Att förstå sig själv. Att någonstans acceptera sig själv och kanske en dag älska sig själv.