Jaha, fick jag Aspergers nu eller?

Som jag tidigare skrivit så har stora dela av mitt liv präglats av depressioner och ångest i olika former. Allt från separationsångest från läare och morföräldrar till panikångest och fobier. Jag har hängt på BUP (tidigare PBU) i många, många år. Tror att mitt första besök var runt fyra år och sedan fortsatte det till dryga sjutton. Dock kom man aldrig fram till något. Ingen utredning gjordes. Ingenting gjordes.
Mitt sista besök träffade jag en psykolog som hette Karin. Karin gillade att klottra tankekartor och nicka. Hon rekommenderade en vetekudde mot min sömnbrist. Jag gick aldrig mera tillbaka till Karin.

Det skulle vara skönt om man kunde säga att depressionerna slutade att komma. Att de efter denna dag var som bortblåsta och jag sov bättre än någonsin. Så var inte fallet. Mellan sjutton och sjutton och ett halvt var jag deprimerad. Jag var uppe på nätterna och hade svårt att komma upp på morgnarna. Jag försov mig ofta till mitt jobb och på deras övervakningskamera kunde de se att jag sov middag på soffan när barnet jag passade sov. Jag var ständigt trött och tyckte ingenting var roligt.

I maj träffade jag en ny kille, han var annorlunda mot tidigare killar och jag blev som besatt. Jag kloade mig fast i den stackars pojken. Jag ville vara nära honom hela tiden. Jag tyckte att han var spännande och att han tog med mig på saker som var så annorlunda mot det jag tidigare upplevt. Jag bestämde att jag vill spendera resten av mitt liv med denne östermalmsgrabb med alldeles för mycket frihet. Detta ville dock inte killen. Han försökte slingra sig ur mitt grepp och lyckades. Jag blev ledsen. Väldigt ledsen, detta var jag inte van vid. Hur fungerade ett nej från en kille?
Men av någon anledning måste jag ändå gjort ett intryck för han hörde av sig igen. Och han ville vara med mig, på eget initiativ, utan att jag tvingade honom. Det första året var dock skakigt. Jag ville bestämma, kontrollera hur saker och ting skulle gå till. Jag gillade inte att han var ute på krogen med sina vänner varje helg, speciellt inte då jag inte hade åldern inne för att gå på krogen. Jag ville i ju för sig inte att han skulle gå på hemmafester utan mig för att sedan ringa mig mitt i natten och vilja att jag skulle komma över eller att han skulle komma hem till mig och lukta alkohol. Jag ställde krav. Hårda krav. Krav som jag kanske inte kan stå för idag, men som just då kändes rimliga och som gjorde att stora bråk ägde rum. I ungefär ett år. Sen flyttade han in. Sen började han jobba. Sen blev jag gravid.

Allt var inte rosenrött då heller. Trots att vi flyttade till en större lägenhet, båda hade okej jobb och en framtid så var vi på olika plan. Jag kände av mer än någonsin att min mentala ålder var mycket äldre än min nyfunne killes. Än alla andra också för den delen. Detta fick mig att känna mig osäker på min pojkvän. Jag kände att han var barnslig och att jag inte kunde lita på honom. Jag blev deprimerad och bytte jobb.
Detta jobb skulle jag behålla graviditeten ut innan jag skulle vara mammaledig, gå på barnvagnspromenader, dricka latte och inreda lägenheten. Det var min skeva bild av första tiden som småbarnsförälder. Så blev det inte. Jag blev deprimerad. Jag kände mig ensam. Jag kände mig övergiven av min man när han gick till jobbet, sviken av mina vänner som inte ville hänga längre och det kändes inte som om jag passade in bland de andra mammorna som verkade tycka att jag var ett barn. ENSAM. När jag började fundera på om jag inte skulle lämna min lilla son hos sin pappa och sticka iväg, skaffa mig ett nytt liv, började jag förstå att jag inte mådde bra. Att jag behövde en förändring. Så jag började studera. Jag tänkte att nu är väl en utmärkt tid att ta igen gymnasiet som jag missade. Jag går ju ändå bara hemma. Sagt och gjort! Jag skrev in mig på distanskurs på Hermods och började studera på heltid. Ytterligare ett barn senare och jag var färdig undersköterska. Åh vad roligt tänkte jag! Jag har fått jobb på karolinska och skulle arbeta på neurokirurgen. Häftigt! Jag var uppspelt och entusiastisk. Tills jag ett år senare tröttnade, blev deprimerad och sa upp mig. Nu skulle jag arbeta på en vårdcentral tänkte jag. Sagt och gjort! Jag fick en anställning med ett ganska stort ansvarsområde. Vilket jag älskade, tills jag ett år senare tröttnade, blev deprimerad och sa upp mig. Nu skulle jag bli personaladministratör tänkte jag och ansökte till en kurs.

Börjar ni anta ett mönster? I december 2014 reflekterade jag över hur många jobb jag har haft, hur deprimerad jag har varit i mitt liv. Hur trött jag var och hur jag fortfarande inte hade någon aning om vad jag höll på med. Jag kände hur ångesten kom krypande. Hur svårt jag fick andas. Jag kände hur kontrollen gled ur mina fingrar och jag insåg att jag inte hade någon som helst makt över mitt liv. Jag ringde vårdcentralen. Jag sa att jag tappar kontrollen, jag måste få komma till psykiatrin. Jag behöver en remiss. Jag fick ingen remiss. Jag fick inte ens en tid. Jag förklarade för kvinna att jag får panik. Jag måste träffa en läkare som kan remittera mig till psykiatrin. Det är något som inte står rätt till. Jag behöver hjälp. Kvinnan i telefonen sa tålmodigt att jag fick återkomma i slutet på januari för det var fullbokat fram till dess. Vi la på. Jag fick mer panik. Jag ringde psykiatrin och förklarade läget, att jag får panik på mig själv. Jag behöver hjälp. Ytterligare en kvinna berättade för mig att hon inte kunde hjälpa mig. Jag behövde en remiss. Jag la på och ringde min man. Den där östermalmsgrabben med för stor frihet. Han som är pappa till mina hyperaktiva barn och som jämförde mig med en båthamn inför alla våra vänner och närmaste familj i juni det året. Jag grät. Jag skrek och grät lite till. Han visste. Han har hört det förr. Det hade varit ett tag sedan nu, men han visste. Han kom hem och tröstade mig.

Julen kom och gick. I januari 2015 bytte jag vårdcentral. Jag fick träffa en ung kvinnlig läkare som frågade om jag hade någon anledning att tro att jag behövde en ny utredning. Hon frågade frågor som om jag någon gång i livet varit deprimerad, suicid, manisk eller impulsiv. Då jag svarade ja på alla frågor förutom om jag varit manisk så tyckte hon att det vore en god idé om jag fick komma och prata med någon. Dessa frågor är basfrågor som är gemensamma kriterier och underlag för att få en remiss. Alltså inget som behöver betyda att man kommer få en diagnos. Nu skulle jag äntligen få en remiss. Och nu skulle jag äntligen välkomnas till Alviks allmänpsykiatri. Tre månader senare. I april fick jag komma till en psykolog som skulle göra en slags förundersökning. Innan undersökning fick jag hem ett papper med inloggningsuppgifter och en tillfällig kod kopplat till mitt personnummer. Via dessa skulle jag utföra två test som handlade om svårigheter. Detta är självskattningstester ASRS (Adult Self Rating Scales) som kommer i olika volymer. De första testen som man göra via webben handlar om alkoholintag, stresshantering, möjligheten att slutföra projekt, tidsuppfattning och hur koncentrationen är. Dessa får man sedan skatta mellan aldrig och ofta. När man sedan får träffa den första psykologen får man hem en hel bibba med papper som man sedan själv skalla skatta och som föräldrar, skola eller andra anhöriga också får skatta. Dessa är en repetition av de frågor som redan ställts men också frågor angående socialt samspel, depressioner, stress och känslighet mot yttre stimuli.

Antalet besök med den första psykologen kan variera stort, detta kan ta allt ifrån fem gånger till tio gånger beroende på hur du själv samarbetar, graden på svårigheterna och självklart tillgängligheten för dig och psykologen. Ibland kommer livet i mellan helt enkelt. När dessa besök är avklarade (jag går in mer detaljerat i nästa inlägg) och poängen hopräknande av psykologen som avgör om man är en kandidat eller inte och läkaren har gett tummen upp efter ett neurologiskt test samt allmänna blodprover är utredningen igång. Nu sätts man åter i kö.

I morgon kommer jag prata mer om själva uppbyggnaden av utredningen. Ses då!