”Jag måste.. öh.. alltså..” Så låter ofta mina meningar. Inte alltid, men väldigt ofta. När jag stått och stampat ett tag så låter det sedan såhär ”Men vad fan! Du vet vad jag menar” Personen jag pratar med står och stirrar. Personen jag pratar med förstår inte alls vad jag menar. Tvärtom har jag förmodligen redan rört till det och gjort hen ännu mer förvirrad. Det är då jag stampar iväg och smäller i dörren (om jag pratar med min make) eller försöker mig på ett ”jag behöver en stolpe.. ehm, en sådan där som jag snurrar med i smeten” och hoppas på att personen jag pratar med förstår att jag behöver en visp eller slev och att denne inte tycker att jag är helt blåst. För jag kan verkligen känna så, att jag är blåst. Att jag är en korkad kliché som inte kan något så simpelt som namnet på en slickepott! Men jag vet också nu varför det blir så här, ett stort vakuum i huvudet. Orden flyr och kvar blir bara frustration och en jäkla massa ”öh..”.
Anledningen till att det blir på detta vis är väldigt simpel, den har med min ADHD att göra. Att jag inte kan kategorisera sakerna jag gör och placera tankar i kö. Allt kommer på en och samma gång. Så när jag står och blandar i alla ingredienser i min tårta så är jag redan på slutsteget när jag rensar kylen för att få plats med min tre decimeter höga tårta. Jag spritsar min tårta med det bästa knycket, jag lägger på sockerlocket, jag formar och garnerar. Samtidigt hänger jag ballonger i taket, dukar, löser problem som uppstått, var ska alla sitta? Och dessa tankar pausar inte bara för att jag ska säga någonting, vilket gör att jag inte får fram det jag ska säga. Det tar tvärstopp och jag får inte fram ett ord eller, det som för mig är värre och händer oftare, är när jag får fram ett annat ord i stället. Som inte alls har med ämnet att göra. När jag söker ordet visp och får fram stolpe för att jag tänker på en händelse som innefattar en stolpe, kanske bygger jag en våningstårta?
Eller när jag menar choklad och säger penna, för att jag samtidigt tänker att jag ska skriva någonting.
Min stackars make springer omkring och försöker ge mig vad jag vill ha, men det är ju inte så lätt.
Samma princip blir det när jag skriver och det är oftast därför det tar ett par dagar mellan varje blogginlägg. Jag blir arg och frustrerad. Jag blir arg när jag inte blir förstådd och jag blir väldigt frustrerad på mig själv när jag står där och svamlar utan att det minsta vettigt kommer ur min mun.
Känner du igen dig? Grattis! Då har du koncentrationssvårigheter. Detta har jag haft hela mitt liv. Jag är född sådan och det sägs ju att man ska vara tacksam för den man är. Tycker det kan vara svårt när jag hamnar i sådana här situationer dagligen. Jag känner mig som en strokepatient som drabbats av afasi. Det känns jobbigt när jag dessutom vet att det alltid kommer att vara så här. Jag kan förenkla saker och ting för mig genom att vara så utvilad som möjligt, att inte stressa, att göra en sak i taget, förenkla det till en sexårings nivå när jag är det minsta trött, att inte bli uppjagad när jag inte få fram orden för att det låser sig ännu värre då. Men vet ni vad? Livet kommer i mellan. Min vardag ser inte ut så att den stannar upp och pausar bara för att jag har ADHD och svårt att uttrycka mig. Livet gasar på ändå, med eller utan mitt tal.
Men jobbigt är det ändå. Jag skulle nog våga påstå att det är det jobbigaste handikapp med mina svårigheter. Många av de andra ”felen” kan jag känna att jag skyller på samhället. Att det är dem som har problem med mina prestationer eller brist på prestationer, ser det som ett problem att jag inte är så bra på att bete mig socialt. Att jag inte prioriterar småsnack för att vara trevlig eller tycker att tiden är en big deal. Det är samhället som har problem med dessa saker och får stå för dem. Men när jag inte kan be om hjälp med städningen eller att bära någonting för att jag råkar säga att jag är kort så blir det ett problem. Det blir en jobbig situation, det kan bli pinsamt, jag känner mig värdelös. Detta leder till att jag kanske är tystare än vad jag egentligen skulle vara, eller att jag driver med mig själv allt för mycket så att jag till och med sårar mig själv. Jag kan offentligt slå mig själv i huvudet och fråga ”var jag blond i mitt tidigare liv eller?! Total hjärnsläpp!!” När jag egentligen bara vill säga ”åh, det här gör mig så ledsen. Jag känner mig usel när jag inte får fram orden”.
Värst blir det när man skall umgås med barnens vänners föräldrar. När man bestämt playdate och ska småprata som vi nog alla har förstått att jag har svårt för. Jag kan inte den konsten och måste förbereda samtalsämnen i förväg. Hint! Det blir tvärstopp, alla konversationer lägger sig på hög i stället för kö. Jag ställer alla frågor på en och samma gång eller så står jag och stammar, lånar ord från en annan mening. Det blir havregrynsgröt. Obegripligt. Jag börjar misstänka att barnen märker hur oförståligt jag beter mig och börjar därför busa med barnen. Det är barnen jag kommunicerar bäst med. För dem behöver jag inte låtsas, jag behöver inte hitta på samtalsämnen i förväg. Ända problemet med barn är att de också stammar och har svårt att komma till skott. Risken är att jag tappat intresset och inte lyssnar på dem. Men leka kan jag. Jag kan klättra i klätterställningar, jag kan gunga och jag kan jaga dem. I ungefär 30 min. Sedan har jag tröttnat, då går vi långsamt hem i stället, jag går då i mina egna tankar medan barnen pratar. Det är då jag funderar på hur mycket jag gjort bort mig. Kommer mamman eller pappan som jag träffade mejla mig och säga att det var trevligt, att vi måste göra det igen? Eller är du nu tystnaden kommer och jag måste ta på mig ansvaret för att ha sabbat ytterligare en kontakt för mina söner. Jag hoppas inte det, men kommer nog aldrig få veta svaret.. eller? Jag hoppas bara att mina söner växer upp med ett stort socialt nätverk, att de är lyckliga och mår bra. Tröts att deras mamma ber om galgar i stället för pasta eller lampor i stället för pepparn.
sköt om er!