När jag pratar med de få människor som har någon (om än lite) kunskap om Asperger så säger de att de med Aspergers inte har koll på det sociala, att vi inte kan föra oss i sociala sammanhang. Och att vi bara kan prata om det som vi tycker är intressant och därför inte kan lära oss att uppföra oss på tillställningar eftersom att vi inte kan lära oss saker vi inte är intresserade av. Jag har också fått höra att vi inte kan lära oss saker i skolan därför att vi bara lär oss saker vi är intresserade av.
Ännu en gång drar man personer med Aspergers över en kant. Det heter ” jag har hört att ni…” och det finner jag väldigt intressant. Innan jag diagnoserades med Aspergers så var jag med i människosläktet. Jag var ett med människans utvecklingsteori. Jag fick vara med i ”vi”-gänget som i ”vi människor”. Helt plötsligt verkar jag ha bytt team. Jag får liksom inte vara med i människosläktetgänget längre, utan är nu med i ett annat gäng, som jag dessutom inte har så mycket fakta om. Och kan heller inte försvara, argumentera för eller emot. Allt jag vet är att jag för två månader sedan var en människa, kvinna, tjugosex år gammal. Bosatt i Stockholm, make och två söner och en katt. Nu är jag ”ni med Aspergers och bokstavskombinationer”.
Jag tänkte att jag i alla fall i det här forumet skall försöka vända den trenden. Därför väljer jag att på denna blogg vara en människa fortfarande och prata i jagform. Alltså; mina svårigheter är… jag gillar… jag gillar inte.. Jag talar därför inte för andra personer med en AS-diagnos eller bokstavsdiagnos.
Jag kan börja med att säga att jag inte är socialt inkompetent. Jag kan ofta avgöra vad som är lämpligt att säga och vad som inte bör sägas. Självklart gör jag misstag och felbedömer situationer ibland, men vem gör inte det?
Min svårighet när det gäller det sociala är att jag har fått lära mig alla sociala situationer manuellt. Jag har inget automatiskt sinne för sociala begrepp eller handlingar. Jag måste därför vara manuellt inställd till alla situationer, inte bara sociala, jag kan enligt min psykolog inte automatisera. Detta innebär i korta drag att en normalstörd person kan ta en frukt, en kniv och klyfta denna frukt utan att fundera så mycket på vad de gör under tiden de gör det. Detta på grund av att hjärnan automatiserar, går på autopilot och vet hur man uppför sig i sådana situationer, det kan inte min hjärna göra. Dels på grund av min ADHD som tänker på så många saker samtidigt, men också på grund av att min hjärna inte automatiserar. Så om man står och pratar med mig samtidigt som jag står i köket och försöker brygga kaffe eller skära upp fikabröd så kommer du garanterat höra mig säga ”eeeh” eller ” vart var jag nu igen?” eller ”vad pratade vi om?”. Jag kan inte göra saker utan att aktivt tänka på vad jag ska göra medan jag gör det, då blir det svårt att prata med dig samtidigt.
Något annat som hör till saken är att jag måste förstå varför jag gör vissa saker eller varför jag förväntas vara på ett visst sätt, samt att jag måste köpa anledningen. Jag kan inte bara göra saker. Det är lite som att du skall räkna ut ett mattetal, då måste du förstå varför du skall göra detta, på vilket sätt och vad du ska göra med resultatet. Annars kommer det inte att fungera. Om jag skall skära en tomat i klyftor måste jag förstå varför jag skall göra det. Som exempel kan vi säga att jag skall ha den i en sallad och det är därför mer praktiskt att ha den i klyftor. Jag måste sedan tänka ut tillvägagångssättet: skärbräda och kniv (ofta tänker jag inte skärbräda innan för att jag glömmer det, då blir det ingen skärbräda, det går nämligen inte att ändra i efterhand) sedan måste jag tänka hur jag skall skära klyftor på det mest effektiva sättet och varför jag skall skära på det sättet, svaret kanske blir där att jag skär på detta sätt för att få ut mest av tomaten och att inte skära mig i handen. Denna analys sker alltid vad jag än gör, och den kan verka krånglig, men det är det inte. Svarare tvärt om! Jag gör detta för att det skall bli ett resultat, annars blir det pannkaka vilket sedan resulterar i att jag mår dåligt och får utbrott.
Så sätt mig i en social situation och du kommer nog finna att jag kan vara artig och hålla en situation som handlar om saker jag inte bryr mig det minsta om. Så varför kan jag göra det då? Varför kan jag prata om saker jag inte bryr mig om när jag har svårt att göra saker jag inte förstår varför jag skall göra? Helt enkelt för att det inte hänger ihop. Det är två skilda saker. Jag tycker att det är totalt onödigt att prata om väder till exempel. Jag har aldrig haft intresse för det, jag tycker att det är alldeles för självklart för att man skulle prata om det. Att prata om vilket dåligt eller härligt väder vi har är för mig lika med att prata om färgen man har på sina kläder i just detta nu. Du går inte fram till en person och pratar om din blå tröja, hur länge du haft den blå tröjan, hur otroligt det är och du hoppas att den håller i sig en säsong till. Den situationen skulle anses vara konstig och udda. För mig är väderprat lika konstigt, MEN jag förstår att det är viktigt för andra. Jag förstår att det är ett socialt ämne, att man gör det för att man vill vara trevlig och för att visa samhörighet och respekt. Jag vet också att jag förväntas fråga var personen bor nu för tiden och vad denne arbetar med. Jag vet också att jag kan fråga om något personligt så som barn (om jag vet att denne har barn) eller husdjur. Detta för att jag lärt mig detta, manuellt. Aktivt. Jag har bestämt mig för att jag vill kunna föra mig socialt och därefter har jag härmat. Just det! Precis som ett barn som härmar och ”apar” efter de vuxna gör jag i situationer som jag vill lära mig. Jag har lärt mig alla mina sociala kunskaper genom att härma, studera, upprepa och plugga. Många nätter har det gått åt till att tänka tillbaka, vad sa hon? vad gjorde hon? Hur förde hon sig? Jag har analyserat situationer fram och tillbaka. Använt mig av uteslutningsförmåga och gjort detta till ett intresse. Jag tycker det är totalt ointressant med de flesta konversationer som rör andra, men jag tycker det är intressant med beteenden och normer. Sådant vi förväntas att göra och varför.
Men som sagt så måste jag förstå varför. Jag kan till exempel många gånger vara väldigt ärlig och rätt fram, detta på grund av att jag inte förstår varför man ska ljuga och vara oärlig för att tillfredställa andra. Där emot förstår jag att man inte går fram och kommenterar någons utseende negativt bara för att det är ärligt. Men om vi diskuterar någonting, ex. politik eller något annat som faktiskt fångat mitt genuina intresse kommer jag säga vad jag tycker. Jag kan inte nicka och hålla med för fridens skull, detta kan jag inte förstå.
Men jag tror att man kan lära sig saker som sociala samspel utan att vara intresserad av det även fast man är diagnoserad med Aspergers. Men precis som med allt så ska man vilja lära sig, du behöver inte vara intresserad av människor och deras beteenden, men du bör vilja lära dig att föra dig på tillställningar och sedan plugga in fraser som du kan använda i alla situationer.
Sedan får man inte glömma att jag har känslor. Jag har empati och viss förståelse för att andra människor kan känna precis som jag. Jag måste bara vara mer selektiv i mitt sätt att prata så att jag inte sårar någon. Du kanske vet att man inte får säga något inom ett visst ämne och gör därför inte det, men jag måste hela tiden ha det i bakhuvudet för att inte säga något om det. Men jag har absolut förmåga att känna mig sårad i en situation när någon varit otrevlig eller sagt opassande saker till mig och har därför förmågan att välja bort sådana opassande fraser till andra. Ett exempel. Jag är på tillställning och jag vill berätta något för personerna som ingår i den mingelring jag hamnat i. Men det visar sig att de redan hört detta ryktesvägen och avbryter mig genom att säga ja, vi hörde det. Detta tar död på konversationen och jag får inte fullfölja min plan. Jag blir ledsen och upprörd. Jag kommer älta detta länge och har ingen förståelse för en sådan situation.
Därför skulle jag inte göra så mot en vän som berättade något jag redan hört. Till saken hör att jag har ett extremt detaljerat minne och minns oftast konversationer och situationer i detalj många, många år efteråt. Personen jag pratat med kanske glömt bort att de nämnt saker för mig redan, vilket gör att jag tappar intresset och kanske inte lyssnar så bra nästa gång du berättar det. Men jag skulle inte avbryta dig för att jag vet hur det känns. Det har jag memorerat och kommer ihåg i liknande situationer efteråt.
Jag har hört att personer med Aspergers har så stor kunskap om saker de är intresserade av och därför inte får plats med de sociala koderna för att hjärnan skulle överbelastas då (haha!) Detta stämmer såklart inte. Jag har precis som andra personer med Aspergers mina intressen som jag förstått att jag kan mer om än vad som räknas som ”normalt”, men jag kan mingla ändå! Jag blir bara tröttare än andra av all stimuli och överansträngning som blir av att tänka på så många saker samtidigt och att komma ihåg alla sociala fraser. Så länge jag förstår varför jag ska mingla och hur detta skall gå till kan jag göra det med bravur!
Så nästa gång du möter någon med Aspergers så tro inte att denna har en ”lätt variant” på grund av att denna person faktiskt lyckas prata med dig som vem som helst. Personer med Aspergers råkar nämligen finnas i lika stor variation som andra människor. Häftigt va?