Sist skrev jag lite om inlärningssvårigheter och social kompetens, nu tänkte jag bygga på det ämnet lite grand. Eller, byta ämne, men ändå hålla mig inom samma genre. Nämligen stimulans och intryck och hur det påverkar mig.
Jag är ju väldigt känslig för ljud och buller. För mycket av det goda gör att jag blir överstimulerad. Precis som ett litet barn som däckar när de stirrat på någon leksak som låter och blinkar ett tag, så blir jag av en träff med människor, en aktivitet bland folk eller av att gå och handla. Det är bara det att jag däckar ganska rejält och länge efteråt. Jag kan vara utslagen i flera dagar efter en tillställning som vi har haft hemma, det blir liksom för mycket och jag måste ta en paus. Ibland är pausen på ett par timmar och ibland på en vecka beroende på vad jag gjort.
Jag är för tillfället sjukskriven och hemma om dagarna. Det innebär att jag såklart tar hämtning och lämning av barnen. Detta kan vara extremt påfrestande för mig just nu. Så när jag kommer hem på morgonen efter lämning går jag raka vägen till sängen och vilar i ett par timmar. Samma sak efter hämtningen på eftermiddagen, men då kan jag ju av säkerhetsskäl inte sova, barnen är inte så stora ännu (sju och fem), men jag måste sätta i öronpropparna (hjälpmedel) och lägga mig i sovrummet utan att sova, eller i soffan och blunda. Det är så otroligt påfrestande med allt ljud och stök som är på förskola och skola. Barn flyger till höger och vänster, klättrar på borden, skriker från ena sidan rummet till den andra och det är dörrar och stolar som smäller och låter. Full rulle alltså. Nu är jag extra känslig, men jag förstår verkligen inte hur personal och elever kan vistas i den miljön hela dagarna. Det är faktiskt inte konstig att barnen är helt slut och på dåligt humör när de kommer hem. Extra knepigt blir det förstås för alla barn med koncentrationssvårigheter eller som jag är extra känslig för yttre stimulans.
Men efter ett sådant tillfälle måste jag vila och ännu värre blir det förstås om jag skall ha en massa folk här och måste göra mig till med bakning, städning och allt som man förväntas göra när folk kommer över. Värre har det förstås varit innan jag fick min diagnos och inte visste att jag ansträngde mig i onödan. Då jag inte riktigt kan de där sociala koderna som rinnande vatten ställde jag alltid till med stort kalas varje gång någon skulle komma över. Jag städade i flera dagar, vände och vred på möblering för att alla skulle få plats och inte känna av att vi bor i en fyra på nittiotre kvadrat i stället för en åtta på trehundra kvadrat.
Jag bakade sju sorters kakor, bakade stora tårtor som jag dekorerade till stora konstverk med egentillverkade blommor och figurer av sockerpasta som bara de tog en vecka att tillverka. Allt detta för att någon skulle komma och fika i en timme för att sedan åka hem och jag fylldes av en extrem tomhet och ångest.
Denna känsla stannade sedan kvar och gjorde mig sjuk i upp till en vecka efter.
Nu när jag är medveten om mina svårigheter och begränsningar så vet jag att jag överdrivit denna process i många år och försöker nu därför tagga ner på engagemanget. Jag vet nu att jag bara behöver ha det rent och undanplockat, alltså inte ommöblerat och storstädat. Jag behöver inte ställa mig och baka en massa kakor, bullar och tårtor. I många fall räcker det faktiskt att bara bjuda på kaffe. Detta är dock väldigt svårt för mig. Att hitta den här balansen. Var går gränsen? Jag har diskuterat många gånger fram och tillbaka med min make. Han försöker dra en gräns för mig, så att det skall bli mer tydligt när man gör sig till och anstränger sig lite mer än bara kokar kaffe och plockar undan. Dock är inte hans logiska värld likadan som min logiska värld. Den skiljer sig ganska betydligt och följdfrågorna från min sida blir många. Så pass många att han ger upp och inte vet hur kan ska förklara för mig. Min värld har väldigt många fler dimensioner än hans. Det finns inte ett svart eller vitt, eller så här eller så här. Det finns en massa nivåer där i mellan. Hur spontant skall besöket vara för att det skall räknas som spontant? Hur långt skall personerna åka för att det skall räknas som långväga gäster?
Det är på något vis mycket enklare för mig att ställa till kalas varje gång någon kommer. Dock har jag märkt att folk numer förväntar sig kalas, så efter att jag fått min diagnos och bara bjuder på kaffe och en köpt kaka om det är mindre än 12 timmar sedan de annonserade att de skulle komma undrar de när resten av fikat kommer.
jag har också fått veta att det sätter en stor press på folk som jag sedan skall besöka. Att de kan känna sig tvingade att ställa till stort kalas bara för att jag skall komma, eller att de ursäktar sig när de ”bara” bjuder på en kaka och kaffe. Jag vill poängtera och understryka att jag inte tänker så. Det är absolut ingenting jag skulle lägga märke till, hur många kakor de har brukar jag absolut inte tänka på. Jag jämför inte. Jag äter inte ens kakor särskilt ofta. Vilket heller inte är ett sätt för mig att visa att jag inte är nöjd, jag har alldeles för mycket i mitt huvud och är förmodligen stressad och nervös inför att vara där och i ju med det ingen aptit.
Jag kan ofta framstå som otrevlig och kall, men detta är inte alls något som stämmer. Jag har bara så mycket i mitt huvud att jag många gånger inte ens ser dig. Jag kan gå förbi mitt eget barn på skolgården utan att se honom för att det är så mycket intryck och ljud på skolgården att mitt huvud inte kan hantera det och sortera ut min son.
Jag besitter heller inte det register av uttryck som andra kan göra och har därför inte samma reaktion som du har då ditt barn ramlar och slår sig. Jag har många gånger hamnat i för mig väldigt obekväma situationer när barn ramlar och deras föräldrar springer fram och pussar och har sig för att trösta ett barn som inte ens gråter eller visar att de gjort illa sig mer än fallet som vi bevittnat. Föräldrar har kommit fram till mig och vill ha en diskussion och bolla känslorna som uppstår i föräldrarna när barnet ramlar. När mina barn ramlar uppstår inga känslor hos mig. Hemskt va? Det händer ingenting i mitt hjärta eller i min mage. Mitt huvud börjar däremot analysera och titta i barnets ansikte. Har han ont? Är han rädd? Om inte frågar jag barnet ”gick det bra?” Och oftast får jag ett ja till svar och barnen springer vidare. Ibland ser jag att barnet har ont, eller så gråter barnet, då går jag fram och sätter mig ner på marken eller golvet och placerar barnet i min famn. Jag kan fråga barnet var han har ont och be att få titta på stället det gjorde ont på. Om där inte finns någon masserar jag det ont, pussar barnet på huvudet och säger ”så, nu är det bra. Vill du vila här med mig eller vill du leka vidare?” Detta har fått många föräldrar att lyfta på ögonbrynen. Många anser att jag är kall och inte har någon föräldraintuition. Det har jag. Men jag hanterar situationen annorlunda då jag handlar med huvudet och logiskt framför att handla med hjärtat. Det har funkat för mig och mina barn. De är trygga barn som lärt sig redan från tidig ålder att uttrycka sina känslor i ord i stället för att gråta, klänga och göra gester när de vill uttrycka sig. Mina barn har från de att de lärt sig prata kunnat berätta för mig vad de vill och om de är glada, ledsna, arga eller lyckliga. Något annat sätt hade inte fungerat. Jag kan också nämna att mina barn har en extremt hög smärtgräns, precis som jag. Det ska mycket till innan det gör ont. Jag vet inte om det är på grund av hur jag är eller om det är genetiskt. Arv eller miljö?
Mitt huvud försöker alltid sortera och göra situationer och händelser logiska. Detta på grund av att jag har så mycket i huvudet redan och för att det ofta blir överfullt när jag är på en plats med för mycket liv och rörelse. Alla hjärnor vill sortera och placera saker i olika kategorier, det är friskt. Men mitt huvud klarar inte av att göra det när det blir för mycket. Då tar det stopp, blir kortslutning och allt blir bara ännu rörigare. Både i huvudet och med det jag håller på med.
Jag kan jobba i ett högt tempo, nästan övernaturligt högt tempo, men bara om det går som jag har planerat, enligt mitt schema och jag får jobba själv. Kommer någon och ställer en oväntad fråga mitt i allt rinner bägaren över och allt kollapsar. Mitt huvud klarar då inte av att placera frågan i sitt fack, uppge ett svar och sedan återgå till ordinarie schema.
Känner att detta inlägg blev rörigt. Det var inte meningen.. Jag har barnen hemma från skola och förskola, musik i bakgrunden och barn som både bråka, leker och tittar på tv. Blir ingen ordning och struktur för mig då. Nästa vecka blir bättre!
Sköt om er!