Går det? Går det att ha en vänskapsrelation med någon som måste ha det på sitt sätt hela tiden? I ett äktenskap kanske man kan ha tålamod och överseende om det är en person man älskar, men måste man ha det för sin vän?
Jag vet faktiskt inte, men det tåls att fundera på. Och jag tänker börja med att vara ärlig.
Under mina snart tjugosju år har jag brutit kontakten med många av mina tidigare vänner. Och det har varit många anledningar till detta. Jag har sagt upp kontakten med personer som varit för stökiga, för tråkiga, för bossiga och personer som mått psykiskt dåligt. Det sistnämnda vill jag dock understryka att personerna mått dåligt sedan barnsben på grund av väldigt dåliga familjeförhållanden och trots antal år hos psykologen ändå spenderade hela umgängestiden med mig med att bara älta sina problem, någon jag personligen bara klarar av ett tag, några år på sin höjd innan jag måste säga upp bekantskapen.
Så absolut finns det skäl, absolut finns det en sanning i att man inte kan rädda alla. Att jag inte kan klara av det som flertalet psykologer försökt sig på och hittills inte klarat av.
Men vad är det då som säger att jag kan säga upp bekantskapskretsen med dessa personer och andra personer ska klara av att vara vän med mig. Svaret är enkelt; det behöver de inte! Jag märker oftast när någon tar avstånd från mig och brukar reagera genom att glömma bort den personen.
För måste man inte få välja vänner? Är inte vännerna de personer som ska sprida fe-glitter över vardagen? Personerna man kan vara schizofrena med? Jag har förstått det så i alla fall. Därför tycker jag att det är viktigt att man kan vara sig själv med denna vän, inte lägga band på sig. Och jag inte på något sätt naiv och blåögd, jag vet precis hur jobbig jag kan vara, för det har folk berättat för mig hela mitt liv. Jag har ju mina önskemål, så som:
- Jag gillar inte att festa. Bjud aldrig med mig till en nattklubb om du inte gillar ordet ”NEJ”. Jag kommer aldrig gå. Ska du ha hemmafest? Hur många kommer, vilka kommer? Jag har inga önskemål om att man ska smala ner sin gästlista för min skull, jag vill bara att mina vänner skall respektera att jag inte är så förtjust i stora sällskap, speciellt inte stora högljudda, alkoholpåverkade sällskap. Jag kommer aldrig bli ledsen om jag inte är bjuden så länge du inte döljer att du ska ha en tillställning.
- Jag gillar inte kramar och kroppskontakt. Det kan bli väldigt stelt när någon lägger en arm om mina axlar. Om ni någon gång känner på en vägbom så vet ni hur jag känns när folk envisas med att komma nära. Och försöker du någon gång dansa med mig (närmare än det godkända 1,5 meters avståndet) så blir jag lite som en katt som skjuter rygg.
- Vi måste dela värderingar. Intressen behöver vi inte ha samma, men värderingarna då de speglar vad du är för person. Jag skulle exempelvis ha väldigt svårt att hålla kvar intresset om du var väldigt ytlig och på så vis intresserad av smink och framförallt gillade att prata om det, eller parfym eller lotion. Jag använder smink, lotion och parfym, men gillar inte att prata om det. Jag kan säga vad jag har för parfym om någon frågar, men vill du starta en konversation om det så kan du vara ganska säker på att jag har fäst blicken i fjärran eller börjat flippra med telefonen.
- Jag gillar inte när en vän gör mig besviken. Gör du mig besviken upprepade gånger har du mig inte längre kvar som vän. Jag kommer kanske svara när du ringer, men jag kommer inte visa intresse för dig.
Jag låter kanske inte som en jättetrevlig person, men jag vet själv att jag gör väldigt mycket för mina vänner som vill ha mitt stöd och min hjälp. Men framförallt är jag där om de bara vill snacka. Prata om dagen, maken, frun, barnen, jobbet, en fest eller något annat. Vi behöver bara ha de här punkterna på det klara först.
Så vad innebär det rent praktiskt då? Jag får väldigt sällan utbrott på vänner nuförtiden, mest för att jag aldrig kommer någon så nära så att jag skulle tillåta mig att slappna av och vara helt och hållet mig själv inför dem. Det är inget personligt utan för att jag inte litar på att de kan klara av hela mig. Jag tolkar ofta och läser av människor och har hittills inte träffat någon som jag vet kan hantera hela mig. Jag har inte den tilliten ännu. Den kanske kommer en dag.
Om jag tittar tillbaka på barndomen och framförallt de tre första åren i skolan då utbrott avlöste varandra kan jag tydligt se att de inte kunde hantera min ärlighet och att jag blev arg när jag kände att de gjorde fel. Då var jag ”konstig”. Fyran minns jag som ett bra år, jag var ganska harmonisk då. Jag hade en toppenlärare som förstod mig. Jag hade en bra grupp vänner. Femman, sexan, sjuan, åttan och nian där emot. Femman bytte vi lärare till några som inte alls förstod mig, de hade en auktoritär ledarroll som inte alls fungerade med mig. Ännu en gång, förstår jag inte vad som förväntas av mig och varför har jag ingen som helst lust att genomföra detta. I samma takt som jag hade fler utbrott på lärarna försvann fler och fler vänner. I sexan var det en väldigt begränsad grupp kvar och jag lärde mig att lägga band på mig. Jag var ångestladdad jämt, jag gick igenom varje dag i mitt huvud innan jag skulle lägga mig för att komma fram till om jag sagt något dumt eller gjort något fel. Varje dag. Detta är otroligt tidskrävande, men framförallt energikrävande. Detta gör jag fortfarande om jag umgåtts med vänner som jag inte kan vara mig själv med. I åttan brast det och jag fick byta klass, i nian var jag inte där. Jag ser absolut ett mönster som klart tyder på att människor inte klarar av att jag inte är som de.
Jag själv har kommit fram till att jag inte är konstig, det är inget fel på mig. Jag är bara på ett annat sätt än vad många andra är. Jag går emot normen, på grund av mina gener. För mig är det lika absurt som att inte acceptera någon på grund av etnicitet eller sexuell läggning. Detta är något man är född med eller som och innebär bara att jag inte är som du, har svårt för saker som du kanske inte har svårt för, men också lätt för sådant som inte du har lätt för. Jag är precis som du fast annorlunda.
Men jag är ju också människa och vill ha vänner. Detta innebär att ”konstigt” inte kan accepteras ännu och jag måste därför spela ”normal”. Detta tar på mina krafter och innebär att jag inte orkar umgås så ofta som andra gör.
Slutsatsen är i alla fall för mig att det visst går att ha vänskapsrelationer, men att de kräver väldigt mycket energi från mig och otroligt mycket arbete från båda parter. Ibland kan jag tycka att vänskapsrelationer är mer jobb än äktenskapet. Ska det vara så? Eller är det bara så för mig? Eller är det så för oss med svårigheter?