Jag har haft min Aspergerdiagnos i cirka tre veckor nu. Och jag har inte berättat fär så många än. Några i familjen vet och ett par (tre) vänner vet om det. Men jag har inte berättat för min bästa vän än och jag har inte berättat för den släkt som jag borde berätta för. Och det kan nog tänkas att "och?! Måste man gå runt och skylta med det?!"
Jag pratade med en vän om det igår och hon berättade om när hon fick sin ADHDdiagnos, om hur hon ville ge det ett ansikte. Ett"normalt" ansikte för att upplysa folk om att deras fördomar är uråldriga och borde få upp ögonen på NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och förstå att vi inte är några kufar som skriker hela tiden utan anledning, sitter i hörn och vaggar fram och tillbaka, endast gillar symmetriska mönster och får utbrott om inte saker och ting är symmetriskt eller perfekt uppradade, pratar enstavigt, tittar ner när vi blir tilltalade eller slänger oss med specifik fakta som vi pratar om oavbrutet i två timmar utan paus.
Det kan vara så, men dessa svårigheter kan vem som helst ha. Jag vet personer som får fnatt om det är ojämnt antal krukor i fönstret och andra som pratar enstavigt och alltid gjort. Dessa personer har inga diagnoser, men de har svårigheter, farten att deras svårigheter är mer accepterade i samhället. Dels för att de är medvetna om sinà svårigheter och dels för att de i övrigt är så normala.
Min vän slutade tala som sin diagnos på grund av fördomarna. Hon orkade inte försvara sig mer och det förstår jag, men jag kan inte bara se på och kommer därför ta över hennes mission. Jag ska ta död på fördomarna och skapa mer kunskap genom att dela med mig av allt som jag lär om min nyfunna titel. Jag kommer grotta ner mig i fakta om Asperger och ADHD bland vuxna och ni kommer att få läsa alla smaskiga detaljer, konstiga texter, smarta och insiktsfulla ord och ibland kommer det bara tyst. Jag hoppas och har som mål att fortsätta tills jag lever i ett Sverige som har koll, kanske slutar jag då, kanske blir jag också trött på att försvara mig och slutar jag tidigare och låter någon annan nydiagnoserad ta över kampen. vi får helt enkelt se.
I morgon kommer jag skriva om min resa till en diagnos, lite om mina svårigheter som liten och hur en vuxenutredning går till. vi börjar i den ändan så får vi se vad som händer sedan.
God kväll!